Välgörenhet, nej tack!
Vi som lever med nedsatt rörelseförmåga beskrivs ofta som en "svag grupp". Konsekvensen av detta synsätt är att vi inte ses som jämbördiga samhällsmedborgare. I arbetslivet och inom andra viktiga samhällsområden som vi är beroende av för fungerande livsvillkor hamnar vi lätt i beroendeförhållanden där andra förväntas vara bättre på att bedöma våra behov än vad vi själva är.
Denna människosyn gör att andra vill rikta välgörenhet mot oss. Själva grunden för all välgörenhet är att det råder en ojämlik relation mellan givare och mottagare. Allt stöd sker på givarens villkor och mottagaren förväntas vara tacksam.
Med en politik som bygger på en allmän välvilja kan diskriminering och förmynderi aldrig undanröjas.
Utvecklingen mot att samhället överför allt mer ansvar för verksamheter, som för många av oss är nödvändiga för att vi ska få goda levnadsvillkor, till frivilligorganisationer utgör ett hot mot våra möjligheter att själva bestämma över nödvändig service. Frivilligorganisationernas arbete styrs i många fall av välgörenhetstänkande, där man ska "ge en liten skärv till de behövande".
DHR kämpar för att samhället, med gemensam skattebaserad finansiering, ska ta ansvaret så att personer med funktionsnedsättning får möjligheter att leva som andra utan att hamna i skuldkänslor och tacksamhetskrav.
