Vi vill ha arbete – inte bidrag!

[2005-07-06] Att vara rörelsehindrad innebär i praktiken att vara utestängd från den svenska arbetsmarknaden. Bara fyra av tio personer med rörelsehinder har ett arbete att gå till. Det visar en levnadsnivåundersökning som tagits fram av utredningsinstitutet HANDU på uppdrag av bl a DHR.

Att vara rörelsehindrad innebär i praktiken att vara utestängd från den svenska arbetsmarknaden. Bara fyra av tio personer med rörelsehinder har ett arbete att gå till.

Det visar en nyligen genomförd levnadsnivåundersökning som idag presenteras i Almedalen av DHR och SRF (Synskadades Riksförbund). Undersökningen har tagits fram av utredningsinstitutet HANDU på uppdrag av bl a DHR.

I Sverige finns (enligt SCB) drygt 100 000 människor i arbetsför ålder som har ett rörelsehinder. Av dessa har endast en tiondel ett heltidsjobb där arbetsgivaren inte heter Samhall eller uppbär lönebidrag.
Räknar man med de med deltidsarbete, de som arbetar på Samhall och de som uppbär lönebidrag så stannar siffran personer i arbete på 39 %!
Denna mycket låga sysselsättningsgrad pågår år efter år trots att personer med rörelsehinder har i stort sett samma utbildningsnivå som den övriga befolkningen. Den är också densamma oavsett om det är låg- eller högkonjunktur.

Följden av att inte ha ett arbete blir, förutom de sociala och psykologiska konsekvenserna också materiella.
Handu-undersökningen visar nämligen att nästan 60 procent i gruppen rörelsehindrade har en bruttoinkomst på under 13 500 kronor i månaden.
Detta innebar i sin tur att nästan var fjärde ensamstående för en ständig kamp för att klara de vanliga hushållsutgifterna.
21 procent uppgav också att de inte har råd att betala nödvändiga behandlingar och hjälpmedel.

Att så få människor med rörelsehinder får jobb, menar vi, består av förutfattade meningar och okunskap hos såväl arbetsgivare som fackföreningsrörelse.
I en undersökning från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU 2001:5) svarade bara 14 procent av arbetsgivarna ja på frågan om de under de senaste fem åren hade övervägt att anställa en person med funktionshinder!
Av de som sedan valde att anställa personer med funktionsnedsättning, uppgav en stor andel att de var mer nöjda med anställningarna än de hade väntat sig.
Helt klart hade arbetsgivarna underskattat personernas arbetsförmåga och överskattat risken för sjukfrånvaro.

Den här negativa arbetsmarknadssituationen för oss med rörelsehinder har pågått länge och utvecklingen går dessutom åt fel håll. Vid motsvarande HANDU-undersökning 1996 var siffran rörelsehindrade i arbete 42 procent – nu är den 39!

Nu måste arbetsmarknadens parter börja se till de kvalifikationer som varje individ har oberoende om funktionsnedsättning finns eller inte.
En arbetssökande med funktionsnedsättning skall få arbete utifrån sin kompetens och inte primärt för att ordna ett lönebidrag till arbetsgivaren. När en anställning sker kan det behövas viss anpassning på arbetsplatsen. De merkostnader som då uppkommer får inte vara ett hinder för att få arbetet. Arbetsmarknadsstyrelsen måste på ett tydligt sätt upplysa arbetsgivarna om de lösningar och ekonomiska stödformer som finns.

- Handikapprörelsen har av ideologiska skäl konsekvent varit motståndare till en tvingande kvotering för att ge arbete till personer med funktionsnedsättningar på arbetsmarknaden. Kanske har vi kommit till en punkt där vi måste tänka om, säger Karin Westlund, ordförande i DHR.

- En kvotering tvingar arbetsgivare att anställa personer med funktionsnedsättning vilket i sig kommer att medföra en positiv attitydförändring till personer med nedsatt arbetsförmåga. Är det dags att offra ideologin för rätten till arbete? avslutar Karin Westlund.